headern

Allmänt | | Kommentera |

blogg

Allmänt | | Kommentera |

är ledsen

Blir ledsen av att gå in här. Blir ledsen av att gå in på min vanliga blogg. Hatar allt som har med bloggar att göra. Den ytliga, äckliga, fjantiga världen. Men ändå har jag gjort det för länge för att bara strunta i det. Är ledsen. Är inte mig själv. Har aldrig fått en elak kommentar men vågar inte skriva vad jag tycker ändå längre. Är rädd för att trampa någon på tårna. Är rädd för att någon ska ta åt sig. Att någon ska bli ledsen. Att det ska användas emot mig senare. Egentligen vill jag bara skriva som det är. Bara sätta ord på exakt alla känslor jag känner inom mig just i denna stund. 
 
Det suger. Allting suger. Alla lämnar mig. Jag vet att det inte är sant men det känns så. Pappa flyttar snart. Startar ny familj. Vet seriöst inte vad jag känner. Förutom att jag är ledsen. Men ändå ska det bli skönt. Slippa ha all ångest som kretsar kring honom hela tiden. Eftersom jag låst denna bloggen nu och gjort den till min dagbok kanske jag vågar skriva det. OK. Det är fucking skitfittigt helvetesjobbigt att ha en bipolär pappa. Jag hatar DET. Önskar att han kunde vara lika stabil som alla andra jäkla pappor. Jag hatar honom för det. För att alla andra alltid får ta ansvar för honom. Det är alltid alla andras fel. Han är pinsam bland folk. Inte sådär "pappapinsam" utan riktigt jävla pinsam. Det är jobbigt att behöva gå av med kontrollanterna från spårvagnen och stå och prata med dom i 30 minuter bara för att pappa vägrar "falla in i det jävla systemet" eller vara så paranoid att han inte kan skriva sina 4 sista för då kommer staten kolla upp honom. Fan pappa. Hela jävla världen kretsar inte kring dig och vad du gör. Sluta vara så JÄVLA självcentrerad. Jag hatar att han har knarkat. Jag hatar att veta att han gjort det och fortfarande kanske gör det ibland. Jag hatar att veta att han slått mamma. HATAR. Jävla idiot. Jävla fitthelvetesidiot. Hatar att veta att varje gång han höjt näven mot mig så har det inte varit någon konstig reflex utan en aggressiv reaktion som han lyckligtvis alltid lyckats stoppa i tid. Men tydligen inte mot min fina mamma. Min fina mamma. Som jobbade och slet och tog hand om tre barn när hon egentligen bara hade två. Som försörjde oss allesammans när pappa helt plötsligt skulle utbilda sig. Som kämpade med att få råd med allt medan pappa knarkade och söp. 
 
Jag HATAR att det är så det har varit. Jag hatar att pappa har visat sig vara någon helt annan än den bilden av pappa jag haft genom min uppväxt. Att få lära känna honom på nytt, och ogilla det jag möter. HATA det jag möter. Han är inte där någonstans. Han är bara en förvirrad, sjuk, arg och konstig människa som jag har ett biologiskt band till och som jag trots allt älskar och ser upp till så himla mycket.
 
Önskar att någon verkligen förstod. Alltså, förstod på riktigt. Fattade hur det kändes. Viktor borde vara den bästa kandidaten till det men han är ju som vanligt alltid frånvarande i såna här situationer. Sitter mer och oroar sig för vad han ska säga istället för att oroa sig över mig. 

Förstår inte hur det är mellan oss. Jag älskar honom från djupet av mitt hjärta. Han är det bästa jag vet. Men han finner inget som helst intresse i det jag gör eller värderar. Det enda som betyder något för honom är hans egna tid och intressen. Jag får ALLTID tränga mig på. ALLTID. Och nu står vi här, lika förvirrade båda två, dock med vetskapen om att jag känner mer för honom än vad han känner för mig. 
 
Han kan nämligen inte skilja på sina känslor längre. Vet inte om han är kär eller om han bara har kommit in i "parrutiner" efter så många år tillsammans. Han vet att han älskar mig, och att han inte vill göra slut men han ser ingen framtid tillsammans. Dock ser han ingen framtid till nånting. Han kan inte se vad han själv ska göra om ett år ens en gång. 
Och det känns så orättvist att jag spenderar tid på någon som inte spenderar ens hälften tillbaka. Att jag ser en framtid med någon som inte ser det med mig. Egentligen ödslar jag min tid, när jag faktiskt skulle kunna hitta någon som ser en framtid med mig, som är kär mig tillbaka lika mycket och som VILL vara med mig. 
 
Men vi älskar varandra trots allt väldigt mycket, det vet jag att det är ömsesidigt. Han vill inte vara utan mig (ialla fall nu) och jag vill inte vara utan honom. Så vart lämnar det oss? Nu är vi bara i en gråzon och försöker bara få allt att vara som vanligt som innan vi "pratade ut". Men vid minsta motvind (som ikväll) så bryter jag ihop, och vet inte hur jag ska känna, tänka eller tycka. Jag vet ingenting.
 
Jag är bara så jävla ledsen. Så jävla fucking ledsen. Så jävla ledsen på mina kompisar som inte ser hur bra dom har det. Dom gör verkligen inte det. Vars största problem är intriger mellan kompisarna. Som självklart är jobbigt men som jag skulle bytit mot för allt i världen bara jag slapp veta, känna och tänka allt som jag gör nu. Åh det är verkligen inte synd om mig. Jag tycker inte ens synd om mig själv för ovanlighetens skull. Jag bara önskar bort allt. Bort bort bort bort. Och hoppas att allt bara blir precis som det ska. Att pappa blir frisk, och att mitt och Viktors förhållande blev lika tryggt och stabilt som det var. Saknar det så mycket. Saknar allt så mycket. Saknar det verkligen. 
 
Michelle natten till 4 oktober 2012. 
Allmänt | | Kommentera |
Upp